unesourire

le bonheur de joie et d'amour

dans un pays lointain, dans une réalité qui n’existe pas.

leave a comment »

Jag har ett vinglas i min hand och blicken fäst på mina egna fötter. Rummet snurrar som det vanligtvis brukar göra efter tre glas rött. Någonstans i bakhuvudet finns du. Hårda axlar, jeansskjorta,  svarta byxor och ett leende som kunde riva Berlinmuren allena. Jag är också ganska säker på att du dricker öl, du dricker alltid öl. Jag står lutad mot fönsterkarmen så att jag kan blåsa röken utåt men ändå ha koll på alla människor. Åtminstone dom i samma rum.

Sist jag såg dig stod vi på varsin sida av ett dansgolv. Vi hade dansat hela kvällen och du var det vackraste jag visste. Är. Det vackraste jag vet. Minuterna innan vi skiljdes hade dina läppar snuddat vid mina. I en utandning. Det var inte meningen, det vet jag, men det var ändå som att våra läppar var magneter. Drogs mot varandra trots att allt inom mig kämpade emot. Jag var inte beredd att låta dig veta än hur desperat jag gärna ville ha dig. Hur gärna jag ville ligga naken med dig och dra fingrarna mellan svettdropparna på ditt bröst. Vill fortfarande. 

Men när sista låten är slut och alla ska gå hem, då gick du hem med dom. Glömde bort mig lika snabbt och försvann. Lämnade mig naken kvar, på ett dansgolv som skrek åt mig.

Jag sveper det sista ur glaset, noterar fyra totalt och slänger ut cigaretten genom fönstret. Tur det är snö ute. Medan jag stänger fönstret och ska lägga på haspen känner jag en varm hand på mina skulderblad. Dom rör sig upp över axlarna, ner över brösten. Medan jag vänder mig om letar de sig till min midja och drar. Mot dig. Du viskar ”Hej”. Jag viskar ingenting tillbaka. Jag kan inte, får inte luft. Står mitt emot det som gud skryter med. Min panna når ungefär till dina läppar och jag måste titta uppåt för att vara säker. Självklart möter jag din blick. I bakgrunden står din öl på bordet. Jag visste det, du älskar öl. Självklart möter mina läppar dina när du böjer dig ner lite lätt. Även om jag inte är en ölfantast så älskar jag hur din tunga smakar. Din högra hand letar sig runt mina skulderblad och upp i nackhåret. Helt säker på att du känner hur det står rakt ut. Jag har aldrig varit med om att en kyss känts så lång, så öm och samtidigt så krävande. Allt går i slowmotion, dina ord försvinner in i dimman tillsammans med allt jag någonsin lärt mig. Jag förlorar greppet om verkligheten och försvinner in i dig, i dina ögon. Händerna stryker längs med dina axlar, din hals, ditt hår.

”Ska vi gå?”

Written by unesourire

13 februari, 2012 den 11:36

Publicerat i de joie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: