unesourire

le bonheur de joie et d'amour

le pouvoir d’un sourire

leave a comment »

Det finns många känslor som är svåra att sätta ord på. När det känns i hela kroppen men hjärnan kan inte definiera vad det är som håller på att hända. Jag fylls av sådana känslor dagligen. Dom träffar mig med sådan kraft att jag ibland tror att jag ska falla baklänges. Allt jag kan göra är att stå och ta emot. Ibland visar det sig så att jag bara gråter. Tårarna bara rinner och jag kan inte hejda dom. Oftast för att jag är så ofattbart ledsen eller oändligt lycklig. Det är som att dom tar för mycket plats och bara måste ut och enda sättet att fysiskt ta sig ut är genom salta tårar.

Jag hittar mig själv i så konstiga situationer ibland. Jag skrattar när jag är sådär ledsen som man väldigt sällan blir, men när man väl är det så önskar man att man aldrig mer ska behöva känna såhär. Skrattet dör oftast ut i tårar och fosterställning. Ett tomt skrik och en tyst önskan om hjälp. Hjälp att ta sig ut. Men för det mesta är det lyckan som överväldigar mig. Jag kan inte andas och jag kan definitivt inte förklara. Jag bara gråter och gråter och gråter och önskar att det aldrig ska försvinna. Jag känner mycket. Fysiskt. Det är många gånger jag har fått sätta på mig solglasögonen på bussen eller spårvagnen för att folk inte ska titta och se dom stora tårarna som trillar ner. Allt dom ser är mina solglasögon och det stora, stora leendet på mina läppar. Det är så lätt att tro att någon är ledsen när dom gråter men så är inte fallet i dessa lägen. Jag är bara så glad, nej lycklig, att jag inte vet hur jag ska hantera det.

I många fall handlar det också om att jag önskar att jag kunde dela med mig mer av denna lyckan. Önskar att fler kunde få känna den otroliga tacksamhet som jag känner till livet. Mitt jobb, mina vänner, min kärlek och min familj. Jag är så lyckligt lottad och dom som har det minsta lilla sämre vill jag dela med mig till. Och i stunden känns det som att jag har så mycket kärlek, glädje och känslor i bröstet att jag utan problem kunde dela upp det lika på alla människor i världen. Om man ändå kunde. Då skulle jag. 

Men det är så viktigt för mig att ha dessa stunder. Hur ont det än gör, så lever jag för dom.
Hör ni någon skrika högt på stan en dag, så kan det vara jag. Det måste få finnas utlopp för stora känslor! 

Jag älskar dig, er, mig och alla du känner. 

Written by unesourire

16 oktober, 2011 den 05:51

Publicerat i d'amour, de joie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: