unesourire

le bonheur de joie et d'amour

le baiser qui devait décider de toutes les

leave a comment »

Jag vet inte riktigt vart han är, jag vet ju att han är här, men vart? Dricker lite av ölen, torkar händerna på klänningen, gnider läpparna mot varandra. Det är som att varje sekund är en minut lång. Han är underbar, underbar, underbar. Jag ser någon röra sig i ögonvrån och instinktivt vet jag att det är han. Jag känner hans kroppsspråk alltför väl, jag har studerat det i många timmar. Han lägger sin hand på min axel och det går en stöt genom hela kroppen. Jag kommer inte överleva. Jag svettas omedelbart, till och med insidan av låren blir fuktiga. Han ler sitt välbekanta leende, ställer ner sin öl och slår sig ner framför mig. Han berättar om sin dag, läpparna rör sig fort, ibland skymtar jag hans tunga. Jag får kämpa för att inte luta mig fram och kyssa dom. Det är som att varje sekund är en minut lång. Allt han säger är intressant, men oviktigt, jag hör inte ändå. Jag kan bara tänka på hans läppar.

Han tystnar. Jag hinner tänka att jag ska dö och sen lutar han sig framåt. Bordet är ganska smalt så han behöver knappt resa på sig för att nå mig. Hans hand i min nacke, nackhåren som ställer sig rakt ut. Gud. Bara han inte märker det. Märker att jag skakar, att det känns som min hud har tusen taggar som sticker ut, att jag inte kan möta hans blick, att jag närsomhelst kommer ramla av min stol. Det är som att varje sekund är en minut lång. Jag ser hans huvud komma närmre i slowmotion. Jag hinner tänka tusen saker som alla är samma sak. Herregud, han kommer kyssa mig. Låt han kyssa mig. Låt han frysa mitt hjärta till is för jag klarar inte av hur fort det slår just nu. 

Och hans läppar. Dom är mörkt röda i det dunkla ljuset. Lätt böjda vid amorsbågen, något fylligare underläpp och lite fuktade från hans tunga. Jag måste lägga band på mig för att inte hoppa upp och trycka mig mot honom. Han måste få kyssa mig först. Sen kan jag ta upp superlimmet ur väskan och smeta på det som om det vore läppstift. Lura honom att aldrig lämna mig. Sitta ihop, vara en. Hans och mina läppar. Våra läppar.
När dom äntligen nuddar mina kan jag inte tänka klart mer. Dom är så mjuka som nyplockade hallon, smakar som Heineken och cigaretter och styr pulsen lika hårt som min personliga tränare. Det är som att varje sekund är en minut lång. Jag ser hela livet framför mig, det som tidigare känts okej, känns nu meningslöst. Hur har jag någonsin kunnat tro att jag var lycklig, det här är lycka! Hur ska jag någonsin kunna vara utan? Jag känner en lätt öppning, möter hans tunga och vet omedelbart att jag inte kan vara utan. Aldrig. Det här är det mesta och bästa jag någonsin känt.

Written by unesourire

31 augusti, 2011 den 12:47

Publicerat i d'amour, de joie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: